Författare: webbansvarig (Sida 1 av 10)

En regnig septemberkväll välkomnade vi Cecilia Sandbring till HSBF.

Cecilia bor i Kalmar och är bland annat frilansande redaktör för tidningen Släkthistoria.

Hon är också vice ordförande i Skånes Släktforskarförbund.

Kvällens föredrag handlade om hur det kunde gå till att träffa sin tillkommande, förlova sig och ingå äktenskap förr i tiden.

Vikingatiden

Det var en hednisk tid och männen fick ha flera kvinnor. Det gjorde att det blev brist på kvinnor. Äktenskapet var ofta en ekonomisk uppgörelse där brudens föräldrar fick en ekonomisk kompensation när deras dotter skulle gifta sig. Det ingick alltid en hemgift. Vigselförrättaren kunde vara brudens far. När kristendomen kom till Norden i slutet av vikingatiden hade kvinnan rätt säga nej om hon inte ville gifta sig med sin friare.

Kyrkböcker

1686 kom kyrkolagen, som bland annat innebar att prästerna skulle ha koll på alla invånare. Alla som vigdes skulle noterades. De tre lysningsdagarna skulle också antecknas. 1748 skärptes lagen och prästerna skulle bli mer noggranna.

Hur träffades de?

Det var på olika mötesplatser de unga tu träffades. Det kunde vara under slankveckan då de flesta var lediga, på marknader, på dans, under högtider som jul och påsk eller till och med i kyrkan. Man lärde ofta känna de som bodde i trakterna. När man funnit någon man var lite extra intresserad av tillverkade man små gåvor och gav till varandra.

Frieri

Friaren kom till flickans hem och ställde först frågan till flickan som kunde säga nej om hon inte ville gifta sig med friaren. Flickan hade viss valfrihet men förblev hon ogift var det svårt att försörja sig. Ekonomin hade stor betydelse för om föräldrarna godkände friaren. Även sönerna skulle lyssna till sina föräldrar innan de begav sig iväg och friade till någon.

Trolovning

Trolovning föregick äktenskapet. När frieriet var accepterat var det juridiskt bindande. Bröllopet kunde hållas långt efter trolovningen.

Genom 1734 års lag förlorade trolovningen sin ställning som juridiskt bindande.

Förlovning

Förlovning var en symbol för kärlek mellan två individer. I början av 1800-talet började man byta ringar och flickan fick någon liten förlovningsgåva.

Förlovningar annonserades i tidningen. Till och med uppslagna förlovningar kunde annonseras. Det gick att bryta en förlovning utan konsekvenser.

Lysning i kyrkan

Enligt vår kristna tradition skulle det lysa offentligt tre gånger i kyrkan. Församlingen fick då en chans att framföra om det fanns något hinder för äktenskapet. Man hade mottagning i flickans hem och då fick paret lysningspresenter.

Vigseln

Vigseln kunde ske hemma, i prästgården eller i kyrkan. Man valde ofta en dag då många var lediga. Till en början var söndagenden vanligastebröllopsdagen. Vigseln hölls då under högmässan. Längre fram blev lördagen den stora bröllopsdagen.

En vanlig anledning till skilsmässa var om någon varit otrogen, om man varit tvingad att gifta sig, om någon varit elak eller om någon av dem försvunnit.

Bröllopsfest

Bröllopsfesten var en högtid med släkt och vänner och hölls i brudens hem.

Värdfolket stod oftast för dryck och gästerna tog med mat. Under festen gjordes insamling till socknens fattigkassa. Man dansade och hade trevligt under tre dagar. Morgonen efter bröllopet fick bruden en morgongåva och detta skulle vara en slags pension om maken dog före bruden.

Brudkläderna

Brudklänningar har förändrats över tid. Från att ha varit i olika färger till att de blev svarta. Det var högre ståndskvinnor som började traditionen att använda vita klänningar.

Man kunde hyra brudkrona av kyrkan. Buketten var ofta av pappersblommor.

Brudgummen bar svart rock och vit skjorta.Längre fram blev det frack och naturligtvis bar de hatt.

Skrock och vidskepelse

Många riter skulle genomföras för att äktenskapet skulle bli lyckligt. Till exempel innebar blåsigt väder på bröllopsdagen oro i äktenskapet och regn i brudkronan betydde lycka.

Efter föredraget avslutades kvällen med en liten fika och mycket eftersnack.

Vårens sista föredrag handlade om sanatoriernas tillkomst och tillvaro. Sanatorier är fascinerande platser sett med dagens ögon. Kuren som erbjöds de tuberkulossjuka var från början en samhällsekonomisk, social och medicinsk idé. Ingela Frid höll föredrag om detta. Hon är kulturhistoriker och släkt- och hembygdsforskare sedan många år.

Tuberkulos, TBC, är en bakteriesjukdom som primärt angriper lungorna men kan också sätta sig i andra organ. Tuberkulosbakterien upptäcktes 1882 av den tyske läkaren och mikrobiologen Robert Kock. Upptäckten visade att sjukdomen var otroligt smittsam och frodades i trångboddhet och undernäring. Sjukdomen kallas ofta för en fattigmanssjukdom. Men det var inte bara mindre bemedlade som fick sjukdomen. Exempelvis dog Kung Karl XV och hans hustru av sjukdomen.

Sveriges första sanatorium för tuberkulosvård öppnades 1891 i Mörshil i Jämtland. Det var ett privat initiativ av läkaren Torkel Horney. Sanatoriet i Mörsil banade väg för den sanatorierörelse som växte fram kring sekelskiftet 1900.

Skåne har haft flera betydande sanatorier under 1900-talet. De mest framträdande var:

• Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Vejbystrand, inrättat 1903
• Tyringe sanatorium, inrättat 1905
• Broby sanatorium, inrättat 1912
• Orups sanatorium, inrättat 1915
• Kungshults sanatorium, inrättat 1919
• Ljungsäters kustsanatorium Ljunghusen var ett komplement till Orup. Invigdes 1921 och stängdes 1940 när Falsterbokanalen skulle byggas.

Vården på sanatorierna byggde på idén om att kroppen själv kunde läka sjukdomen om den fick rätt förutsättningar. För de intagna gällde en militärisk disciplin med strikta rutiner som fokuserade på isolering, vila, frisk luft och näringsrik mat. Varje dag vägdes patienterna och de som gått upp i vikt fick grötmedalj. Det fanns tre anledningar till att man fick lämna ett sanatorium. Att man blev frisk, dog eller hade brutit mot reglerna på sanatoriet.

Slutet på sanatorieepoken i Sverige inföll främst under 1950- och 1960-talen, då nya mediciner och effektivare behandlingsmetoder gjorde sanatorierna överflödiga. Genombrottet mot TBC kan vi tacka Jörgen Lehman för. Han var en svensk/dansk läkare som tog fram läkemedlet PAS, som vid behandling av TBC räknas som en av medicinhistoriens mest betydelsefulla genombrott. Att Lehmann inte tilldelades 1952 års nobelpris för sin upptäckt av PAS anses av många experter som ett av Nobelförsamlingens största misstag. Läkemedlet PAS används fortfarande vid behandling av TBC.

Spridningen av TBC stoppades också av att man började att pastörisera mjölk, TBC kan spridas via infekterade kor. Metoden är uppkallad efter den franske kemisten och mikrobiologen Louis Pasteur, som utvecklade idén under mitten av 1800-talet. I Sverige infördes lagkrav på pastörisering av mjölk 1937 för att förhindra spridning av sjukdomar som tuberkulos.

TBC är ovanligt i Sverige idag. En majoritet av dem som insjuknar är födda i länder där sjukdomen är mer utbredd.

Föredrag av Ingela Frid som är kulturhistoriker, släkt- och hembygdsforskare sedan många år. Hon har skrivit tre böcker och en mängd artiklar.

Efter årsmötet på Marina Plaza i mars lyssnade de många åhörarna på föredraget ”Följ med på resa bland kalaskokerskor, iskarlar och bönhasar”. Åsa Hässlekvist är folklivshistoriker och har arbetat på olika museer i snart 40 år. För 20 år sedan landade hon på Fredriksdal museer och trädgårdar. Åsa höll föredraget helt utan tekniska hjälpmedel. I stället visade hon upp foton och en del föremål.

Vi fick höra om Helsingborgs utveckling under 1700- och 1800-talen med skiftet från en plats som ingen ville bo på till en växande stad. Helsingborg var den enda staden i nordvästra Skåne under hela 1700-talet med rätt till export och import. En del varor var förbjudna i Sverige men fanns i Danmark. Det ledde förstås till smuggling, men smugglarna jagades av strandriddare.

Åsa Hässlekvist berättade om dykeridirektören Fredrik Wilhelm Cöster och hans kusinmaka Catharina. Det var han som byggde Fredriksdal, från början ett sommarhus utanför staden. Fredrik Cöster var direktör för Södra bärgningskompaniet som hade den kungliga rätten att bärga vrakgods och skepp längs kusten från Varberg till Åhus.

Åsa Hässlekvist visade en peruk och berättade om yrket som perukmakare. Yrket dog ut i Helsingborg under 1700-talet eftersom efterfrågan på peruker sjönk drastiskt när invånarna började visa sitt eget hår.

Vi fick höra om skråväsendet, gesäller och mästare. Det var mästarna som avgjorde vilka gesäller som fick bli mästare, en förutsättning för att få utöva yrket. Gesäller som inte fick bli mästare behövde ändå försörja sig och familjen. Det innebar att en del blev bönhasar, de utövade hantverket utan laglig rätt. Straffet kunde bli att de blev av med sina verktyg och jagades iväg från orten.

Åsa Hässlekvist avslutade med att prata om kalaskokerskor som hyrdes in vid kalas, sojakokerskan Maria Hägglund och iskarlar som levererade is till den tidens kylskåp.